Bortom Sidenvägen

Kära läsare.

Jag har nu återvänt från det så kallade Mittens rike, där långt bortom Sidenvägen i öster. Jag besökte bland annat Kanton, en bullrig stad vid Pärlfloden, där araberna redan i slvtet av 600-talet etablerade ett litet handelskontor. Tänka sig.

Resan var givetvis mycket intressant, även om jag tyvärr inte gjorde Broder Lortsveriges drömtripp med en kamel-driven kryddkaravan. Jag fick helt enkelt inte tillfälle att vara på kanelen.

Nåväl. Folket bortom Sidenvägen är mycket malliga. Dels för att de vppfvnnit det djävulska medlet svartkrut, den än mer helvetiska vppfinningen boktryckeriet, och värst av allt, den österländska örtmedicinen. Rena häxeriet.

Och sen missar de heller inte ett endaste tillfälle att påpeka att de sedan gammalt har en enorm mvr som skydd mot de skövlande ryttarfolken från de mongoliska stepperna, dessa barbarer som sedan vrminnes tider har spridit skräck och jäst hästmjölk över stora delar av den kända världen.

Vad det gäller religion är dock folket bortom Sidenvägen fullkomligt bakom flötet. Deras helgonbilder föreställer sittande tjocka gubbar med vanskapta öronsnibbar. Jag antar att de är en särskild sort av vpplysta hedningar (de blotar inte, vilket ger ett plvs i kanten).

Gycklandet, då? frågar ni nu. Visst gycklas det även vid Pärlfloden. Varje morgon vid soluppgången samlas man i parkerna och ritar långsamma cirklar i luften. Några luftboxas. Och några luftfäktas långsamt med svärd. Det var kanske inte högklassig vnderhållning på samma sätt som en västerländsk arselesvurpa. Men det verkade i alla fall göra vtövarna lyckliga.

Innan jag åkte hem besökte jag en bod som saluförde örtmedicin. Några blad eller rötter såg jag dock inte till. Bara små vita pappersaskar innhållandes det ogvdaktiga medicamentet Viagra.