Män är från Marseille och kvinnor från Venedig

Jag har aldrig stuckit under stolen med att jag tycker mycket om karlar. Jag har inte heller hållit inne med det faktum att variation förnöjer. Huruvida en man kan behaga en kvinna har ej att göra med längd, bredd, humör, hårfärg, bältesvidd eller skostorlek. Men det får finnas gränser för variationen! En karl ska vara en karl.

Jag blir ytterst oroad av de feminina tendenser som förordas av dagens unga. Äxpressens kvinnliga krönikörer verkar helt ha förlorat sinne för stil och smak och förmågan att skilja underliv från underliv. Jag håller dock helt med Linda Skugge om att en rinkrännare som står vid spisen och tar hand om barn inte är något att skriva om i pressen. Dylik skam är inget att basunera ut för allmänheten. Det Natalia skriver om prästerskapet och deras image är dock oroväckande. Skulle det vara något fel med träkors, tältklänningar och mässande om dödssynder? Vad ska vi annars med präster till om inte för att påminna oss om arvsynden och Gehenna? Bilden av en Guds man i gul t-shirt och mobiltelefon osar dekadens och homoerotik.

Vad är det för förebilder dessa kvinnor förespråkar? Karlar som struttar runt i kort-korta tunikor och åtsittande hosor? Fjolligt är vad det är! Dessa tankar hotar hela vårt samhälles grundstruktur. Om männen ska stå vid spisen, vilka ska då fara iväg på korståg och kämpa och dö för kristendomen? Ska vi förvandla en hel generation kvinnor till Jean D’Arc med huvudet fullt av galenskap och förtvinade livmödrar? Det här är allvarliga frågor som sätter mänsklighetens fortbestånd på spel. Jag vill i alla fall inte ha en karl som luktar talk och pratar som om hans fortplantningsorgan fått sig en rejäl törn. Och tänk även på vilka ytterligare konsekvenser ett ruckande på våra väl fungerande traditioner skulle kunna medföra. Den nya tidens mansideal kan bli den sten som sätter ett helt skred i rullning och innan vi vet ordet av får vi dras med både revolutioner och syfilis. Kvinnor, var på er vakt mot mjukismän!