Straffet

Bland det mest centrala i vår existens här på jorden är straffet. Alla hvåra illgerningar komma för eller senare att mötas med en rättmätig bestraffning från högre ort. Den som stjel får handen kapad. Den som rvnka får håriga handflator först och slås sedan ned av blixten eller körs över av tunga oxdragna kerror på en träckimpregnerad gata. Den som vtan lov vidarevtweckla gycklarkonsten till clowneri döms till att bära en röd lösnäsa och gråta ångestfyllt efter varje föreställning.

Även jag blir straffad för begågna synder. Igår var jag åter i en källare uppkallad efter en kvinnlig svartkonstner i Nya wärlden. Där drack jag vin. Dansade lite till mvsik som lät som den framförts av vildar med tillgång till helvetiska machinae som framställer mvsik när man trycka på en knapp. Det var makalöst snvrrigt. Skriwaren Ebba Adielsson stod på dansgolvet och kramade en elektrifierad luta. Bland annat. Sen åkte jag till södra Hammarbyhamnen och drucko ennu mehr alkohol. Det wersta jag gjorde war att hojta med i djvrisk mvisk av typ Doktor Alban och röra mig syndfvllt med vnderliwet. Ja. Jag lät mig ryckas med och jag har fått påföljd samt att själen så att säga har fått en betalningsanmärkning.

Allt jag har kvnnat peta i mig idag är en skål hummus, ett väldigt hippt bönmos från Mellersta Östern, medan hufvudet dunckat och mvnnen känns som döda havets stränder. Jag vndrar vad det ska bli av mig. Jag vndrar ock varför wissa straff komma på en gång, som när man ölat, medan andra synder, såsom frosseri av krämig cappuccino och publicering av liberala magazinae, inte straffas omgående utan wäntas med tills brottslingen de facto hamnat i Helwetestratten? Kan någon swara på det?