Det femte ståndet

Japp, nu är det dags. Idag är det vintersolSTÅNDet. Jag vet att Blot-Sven kommer att fira det på onämnbart sätt nånstans på Upplandsslätten tillsammans med några tunnor mjöd, lösaktiga sköldmöer och diverse mindre pälsdjur som slaktas på barbariskt vis. Brrrr.

Själv har jag firat med så kallat julbord. Grishuvudet var vackert dekorerat. Korvarna var både dekorativa och välsmakande. Syltorna gick ner. Skinkan var genomkokt och fri från mask. En aladåb lika dallrande som drottning Margaretas barm fångade min uppmärksamhet men jag tappade focus och gick loss på Janzons försmak av helvetets frestelser istället. Gott, men långt ifrån perfekt. Petade bort några ansjovisbitar och spanade efter lutfisken. Hittade ingen, så jag vandrade till sillarna istället. Och här kommer en varning - akta er för nymodigheter i sillmakandets ädla konst! Någon riktig sill med föredömligt skarp smak av stora mängder värdefullt salt fanns ingenstans att finna. Däremot små bitar av fisk i diverse helvetiskt kryddade spad. Bland de mest skrämmande varianterna kan jag avråda från vitlökssill, madeirasill, limesill, tomatsill(!), chili- och lingonsill(!!). Nog för att kryddor hör julen till, men sydländska stridsmedel som chili måste motarbetas med hillebarder och arbalest! Det smakar onekligen som Saladins underbyxor och det bränner fortfarande på min tunga och jag var tvungen att kasta upp på Stenkil den äldres snabelskor bakom husknuten. En snabb holmgång senare och lite glödgat vin sköljde bort eländet. Hursomhelst var det lite si och så med rotfrukterna och alltsomallt var det egentligen en frossandets fest - för säkerhets skull blir det en sväng förbi biktarbåset på vägen hem.