Under och Sia

Det är ett elände att de flesta högtider vi firar besudlats av diverse anglo-sachsiska inflytanden genom åren. Så även Lucia. Jag håller dock med allas vår Pv Tidholm om att denna högtid ändå på något sätt lyckats bevara viss värdighet genom sin tydliga koppling till livsbetingelserna i vårt nordiska bondesamhälle; mörker och ljus, kyla och värme. Jag blev därför minst sagt upprörd när jag upptäckte att årets firande skulle ske i den gamla masugnen i Olofsfors i Västerbotten. Lucia mitt i den tidiga industrialismens högborg!

Men vilken show det blev! Tåget sked tyst fram klädda i mörkgråa mantlar ackompanjerade av sakralt klingande stämsång. I bakgrunden klingade ett välbekant ljud av hammare och städ. Och vilket framförande av Staffansvisan! Det var så att ögonen tårades när musiken satte igång och Staffan red in på en stolt arbetshäst. Sedan: en stegrande slagverkstolkning av Stilla natt. Mäktigt.

Fyra skalmejor av fem möjliga!