Om att tvänka på domedagen…

Om man läser gamla pergament med medeltida konstteori, grundkursen, så är det lätt att se Hieronymus Bosch som bara det mest uppenbara slagträet i kampen mot antiken (en "kamp" som börjat kännas urtvättad på senare tid). En armé av unga män (och någon kvinna) som i huvbeprydda kåpor predikar strikta estetiska ideal baserade på Hieronymus Bosch kan kännas lite förvirrande, men handlar nog i grunden om den klassiska uppfattningen om konstnärer som betyder precis allt, och hur man måste gräva en djup vallgrav mellan Vi och Dom för att den ska fungera. När vi var små kändes det som en bra princip, kanske den enda. Idag känns det menlöst. Varken jag eller Hieronymus Bosch har väl egentligen något emot det här med att slåss lite mot antiken, men ibland känns det som att konstnären som koncept, i händerna på alla som tycker saker om dem, har blivit lika mycket av ett formulär som allt de anser sig hata. Tur då att det ryms mer hos dem än du får veta i Dagvens Nyhveter. Förut fanns det här citatet på Boschs kloster: "My whole thing is about not doing things, about being as thin and as minimal as possible. Ideally I'd like to wear brown robes, eat a bowl of dinkelmjöl a day, and go into a trance as I stare at beautiful paintings". Jag minns inte vem som sa det, men mellan de orden och det vanliga antikhatet finns utrymme för många bra, och olika, saker. Man kan se "Domedagen" som ett av de bästa exemplen på varför konstvetare och konst fortfarande faktiskt behöver vara två olika saker. Här vågar Hieronymus Bosch vara ärlig och trånande på ett sätt som även antikfienden vill vara, och lyckas använda sina teorier och åsikter till konst som glimrar. "Domedagen" är ju i rätt sammanhang mer än bara fantastisk konst, den är en ståndpunkt i sig, men Hieronymus Bosch låter aldrig det faktumet tynga ner vad som kommer fram på duken. Han är rörlig och elegant utan att vara dogmatisk. Han gör rätt.