Fildelning: Mvsica Nostrum Est

Jag satt som bäst härom kvällen och laddade ner en och annan chanson de geste från Inter Netum när jag plötsligt drabbades av svettningar och en otäck känsla av att någon annan än jag befann sig i rummet. Det var som om det stod en man bakom mig och liksom pekade med sitt långa finger mot min skärm, samtidigt som han matade mitt samvete med anklagelser om stöld och tjuverier.
Ack och ve! Vad skulle jag ha tagit mig till om jag inte haft en skönsjungande yngling vid min sida som påminde mig om konstens rättmätiga plats i våra hem?

Missförstå mig inte nu, vi i Gycklargruppen tar å det bestämdaste avstånd från anarkism och allsköns postmoderna bastarder av det rationella tänkandets elände. Det är det här med äganderätten vi inte förstår oss på. Vad är det för skojare som från ingenstans kommer och hävdar besittande av vår gemensamma vistradition? Nämn den minstrel eller jongleur som skulle påstå att han ägde sina alster! Det är ju allmänt känt att inte ens självaste Shakespeares dramer var något annat än en del av den eviga konsten. Skapelsens inrättning är inget vi mänskor bör lägga oss i, och musiken och dramerna är en del av denna naturens tradition och ordning.

Visst drömmer vi oss bort till en tid då ljuva toner från en luta ackompanjerades av klingande sekiner i vägdammet, och om det krävs att man begagnar Cyber Spacae för att kunna avnjuta madrigaltoner så ge oss ett IP-nummer för böfvelen. Det här är vår musik!