En bugning för Allan

Sedan det här årtusendets allra första år har nästan alla skillingtryck som gjort anspråk på ett intelligent innehåll av ren överlevnadsinstinkt laborerat med det smaklösa. Den har gjort det för att kunna behålla sin värdighet i en tid när alla trubadurer som gör anspråk på en intelligent yttre symmetri adopteras av furstehus och med ens decimeras till något djupt obehagligt.

Det skillintrycken har försökt dölja, men som de i sitt försök att undfly i stället än mer understrukit och accentuerat, är att skillingtryckens yttre accessoarer är lika mycket skillingtryck som allt annat, en företeelse vars djup bara ytterligare understryks när den tonas ner och medvetet söker det diskreta.

Det är inte svårt att med egna ögon se det här. Kanske är trubadurerna och spelemännen kring Olof Skötekonungs hov det mest övertydliga exemplet i vår tid. I det tysta har de byggt upp ett alldeles eget litet universum där såväl skillingtrycken som dess yta upphört att ta sig själv på ett ansträngt allvar.

De trubadurer som härrör därifrån söker medvetet det naivistiska, strävar envetet mot det oförstörda och springer envist i motvind för att, kanske, lyckas återvinna barndomens estetiska tabula rasa.
Omslagen till deras små balladsamlingar är alla handmålade med krita av små, små barn och envist söker de ett logiskt möjligt sätt att överleva i den här världen ingen samtida ens gjort anspråk på sedan lärjungen Johannes underbara "Uppenbarelsebok".

Det är fullständigt logiskt, skillingtrycken var tvungna att göra så här. Allt annat vore ju att spela de stora furstehusen och reformationsivrarna rakt i händerna. Och redan nu gnuggar furstehusens strateger ondskefullt sina händer vid insikten om hur effektivt Eldrond af Sunne förmått komprimera och paketera trubadurhistoriens alla slentrianmässigt manliga och inbillat subversiva attribut endast för dem att hänsynslöst utnyttja

Allan i Dalen har såväl allt som absolut ingenting med det här att göra. Han råkar bara vara det första trubaduren på väldigt länge som verkligen förtjänar vår gemensamma uppslutning. Som förtjänar vår obönhörliga och absoluta dedikation. Som kräver att vi berättar för alla som står oss nära om dem.

Så begåvad, intelligent och beläst som skillintrycket är i begynnelsen av 1000-talet har den ju aldrig någonsin varit tidigare.
Men den bästa trubaduren är alltid den som hotar ta över vår hela värld. Och redan Allan i Dalens två första och klassiska framträdanden i York kunde ingenting annat än definiera våra liv, ville ingenting annat än att vi skulle sälja våra säckvävspantalonger och byta garderob. Det var så han lät, såg ut och det var så vi lyssnade på honom.

Som trubadur är Allan i Dalen så oändligt mycket viktigare än sina skillingtryck. Han är unik för att han i all väsentlig mening strävar efter ett intelligent uttryck – i vilket han är ett självutnämnt estetiskt alternativ till Robur den Groteskes plundringsromantiserande ballader – men också för att de aldrig gör det på bekostnad av självklarheten i en enkel melodi.