Medeltidsveckan dag 3, farväl Visby.

Regnet ville aldrig upphöra. När jag kom till medeltidsveckan vid lunchtid var jag redan trött på den. Satte mig i värdshuset och skrev någon timme på en pergamentbit och sedan gick jag och Philip af Flandern-Sachsen till ringmuren. Efter en eller två timmar där kände vi att det var dags att ge sig in i skiten. Vi slapp lyckligtvis gå så långt in för de karelska munkarna hade vinmingel. En gubbe från Londons runstenshuggeri hostade på min tallrik och sa till sitt sällskap "Nej, nu ska jag nog gå hem innan jag smittar ner allihop." Vill inte tänka på var han hade för baciller (pest? digerdöd?). En annan munk såg helt deppig ut och suckade hela tiden medan hon pratade.

Efter ytterligare någon timme gick vi för att möta upp budbärarna från Upfsala. De har lite saker att fixa på rummet innan middagen och vi sätter oss i borgbaren igen. Går ut och röker pipa. Åsa Becksdotter står bredvid och blossar på sin samtidigt som hon huttrar av kölden. Manne af Bandern-Sachsen-Tjonder och en rysk handelsman kommer ut. Senare samma kväll kommer jag få mer anledning att grunna på att jag träffar samma personer hela tiden under min vistelse i Visby.

När vi är samlade går vi på matjakt. Romerskt har vi bestämt oss och får det så småningom på en krog som heter Ceasars magfyllare. När jag idag läste krogrunot noterade jag att serveringar i Visby har i regel konstiga namn och ovanligt många heter något med plus (vad nu det kan betyda). Jag beställer vildsvint med björnbär. Björn ser trött och uttråkad ut, Ekström däremot är energisk och håller underhållande monologer på moriska (som han lärt sig på ett korståg).

När vi bryter upp blir jag upphämtad av en ortsbo för att gå på Ariels fest på klostret. Vi dröjer inte kvar många minuter dock. Astråkigt och prettokulturellt. Jag visste visserligen att det skulle vara det, men efter två minuter av improvisationsflöjt, bjällerklang och mungiga beslöt jag att gå därifrån. Jag hade lyckats med konststycket att vara fullständigt trivial i tre dagar i sträck och var inte beredd att låta några svartklädda trubadurer förstöra mitt rekord.

Istället gick vi till Brute-festen på Munken. Underbart. Snygg, flamboyant (ett ord jag lärde mig i klostret under Helge den läspe och blinde) och fylld av vackra medelhavsslavar. Varför är alla så vackra i Visby? Mycket mer än i Danmark och Övfre Svealand. Fast det som verkligen tilltalade mig på Munken var de extremt artiga och trevliga vakterna. Samtidigt fick jag en riktig nostalgitripp när bandet spelade en samling 900-talsklassiker av kvacksalvaren Alban. Två truddelutter som blev något av soundtracket till min första romans när jag var tretton. Det var en väldigt oskyldig romans, vi kom inte så långt med sexet, men det blev något av ett långvarigt förhålllande. Fast det fattade jag inte då.

Tor Natt och Dag och Sebastian af Furuvik anslöt sig så småningom. De förgyllde verkligen kvällen, den förre med sin sedvanliga charm, den senare med sin fantastiska entusiasm.

Går ut och röker en pipa och träffar Arbetaren Anna, en piga som jag har lyckats stöta ihop precis varje dag, först med munken Johan de Boulange, dagen efter på en kungörelse där hon bjöd in mig på runstenshuggarmingel, och så igår. När vi står där ute och pratar säger hon plötsligt "Där är ju den där!" och pekar på en kille som jag känner igen. Jag gick fram och hälsade och då ville han kindpussas och jag blev lite ställd eftersom jag aldrig kindpussat någon karl, förutom åldriga släktingar (tradition). But I did it. Extremt slätrakad, kanske med svärd eller en mycket skarp, morisk kniv.

När vi går in presenterar jag dem för Tor och killen viskar till mig "Vem är det?" Jag ger honom en verkligt mediemässig personalia "Tor natt och dag, budbärare och konstkännare vid kungliga slottet i Stockholm." "Åhå. På min ära."

Sedan dansar vi. Jag är lite rädd för att ge ortsbon fel signaler och glider över till att dansa enbart med pigan Anna som smitit in. Jag är en anständig pojke nuförtiden. Musiken är toppen från början till slut, inte en dålig folkvisa under hela kvällen.

Lyckligtvis låg mitt logi inom gångavstånd och jag traskade hemåt inte allt för sent, men heller inte tillräckligt tidigt. På min promenad hem passerar jag en massa affärer och tänker att Visby påminner mig väldigt mycket om Upfsala. Pompös arkitektur och ringmurar, men också ett anständigt uteliv. Kanske en stad man bör besöka oftare.


Kan fortfarande inte glömma måltiden hemma hos skriftställaren Sigurd af Pommern (Sigge! Som vi brukar kalla honom!).
Alla inom skriftställarbranschen var där. Nej, nu måste jag gå iväg och hugga in en krönika som ska undertecknas med min herres sigill och omdelbart föras till Florens med brevduva.