Skäggmanslagen

En god articvlvs i tidningen Swänska Daghbladeth i dag. Thet handlar om en articvlvs skrijwen av historikern Henrik Höjer om skäggen genom tidigare. Inte en dag föhr tidijgt, ty skägg ähr något som nvtidare är påfallande rädda för och fördomsfvlla mot. Myckjen matnyttig information finnes thär att lähsa:
Medeltidens skäggmoden är relativt okända, men det centrala var att den kristna kyrkan - precis som andra religioner - började diktera olika förhållningsorder om skäggets vara eller icke vara. Tidig medeltid innebar flera häftiga omsvängningar, ett tag var de grekiska prästerna renrakade och västkyrkans män skäggiga, men efter några teologiska tvister var positionerna ombytta; en ärkebiskop i Rouen hotade år 1096 alla skäggbärare med uteslutning ur kyrkan. Vid denna tid började den östliga kyrkans präster odla de skägg som fortfarande representerar den ortodoxa kristendomen. Det skulle dock dröja till senmedeltiden - för att måla med den breda penseln - innan skägget började komma tillbaka bland Västeuropas adel och kungligheter (som är de som vi främst har information om i denna fråga). Bland riddare hade skägget exempelvis varit i vägen för hjälmvisiret. Men mot senmedeltiden började fejkade lösskägg av olika färger bäras vid festligheter, och på 1400-talet kunde skägget bli en symbol för dignitet bland viktiga män. Men regleringar förekom: exempelvis Henrik VI i England vände sig vid mitten av 1400-talet emot mustaschen och påbjöd att överläppen skulle rakas varannan vecka, minst.
Fint skriwet. Then wiktiga pvnkten står där för alla, klart ock tüdligt att läsa: Skägg är rätt om kyrkan säger så, och om kiyrkan säger skägg så odlar man skägg liksom man odlar sin dinkel. Dock ikke wilket skägg som hälst. Thänna förnämliga articvlvs skulle genast belöhnas med fem skvmmande ölkrvs av fem möhjliga om det inte wore för att skrijbenten, enligt vppgift i tidningen, bär ett litet så kallat "jazzskägg". Denna perwerterade form av ansiktsbehåring, liksom de besläktade så kahllade väktarskäggen och bockskäggen, tyder på orena böjelser och en omåttlig fåfänga. I fallet med bockskägget är det till ock med än wärre, då bocken är Djäwvlens djvr och dess skägg därmed är Djäwvlens.